Stanna kvar?
Tankar, stress och noll motivation.
Ångesten och stressen kryper inom mig. Så mycket press så lite motivation just nu.
En omtenta, två tentor, en inlämning, ett semiarium står på listan under fyra veckorstid, sedan är jag klar med första året på universitetet. Men först vill jag klara min omtenta, lämna in uppgiften, känna mig nöjd med tentorna och göra ett bra seminarium. Att jag kommer lyckas med detta just nu känns dessvärre mörkt ut. Tankarna flyger runt och runt, kommer jag klara detta, kommer jag orka detta, varför gör jag detta, ska jag lika gärna ge upp och bli något annat, varför bor jag här, är detta något jag vill bli.... ska jag stanna kvar eller hoppa av?
Finns vägen en eller två trappor upp eller hur långt måste man kämpa för att orka det sista lilla? För att hitta den där motivationen till att ta mig till stolen, sätta mig ner och plugga in i det sista och kanske klara den där omtentan, tentorna och bli klar med inlämningsuppgiften. Eller är det nu man ska vända om och gå ner för trappan?
Det finns egetligen inget jag ville komma fram till detta, utan endast skriva av mig för ibland behövs det. Det kan leda till att orka trycka på knappen och starta igång motivationen igen. Vem vet, kanske, kanske inte. Lär märka vad detta liv kommer leda till, kommer jag vara klar om två och ett halv år, kommer de ta något år/halv år till eller kommer jag vara på en annan väg i ett annat spår efter sommaren eller om ett år? Det får väntas och se, men just nu fokuserar jag på att klara detta. Det kommer bli jävligt tufft, dem där trappstegen kommer vara stora men jag vet innerst inne att detta är något jag vill bli, för jag tycker om att arbeta med barn.
Kroppen ge mig motivation, för att behöva orka in i det sista innan jag faller isär.